lördag

för kanske fyra år sedan såg jag into the wild, för första gången. jag tror det var i maj, faktiskt. familjen var i sverige och jag var hemma. det var soligt och varmt, och jag började bli den jag är, det var tiden före jag började leva och allt kändes som innan en film på bio kör igång.

och då såg jag emile hirsch vandra ut i det vilda, och jag trodde att mitt hjärta skulle gå sönder. inte bara för att killen fakstiskt är snygg, utan själva känslan filmen gav mej. hade aldrig varit med om något sådant. sen gick jag ut på trappan, stod på de solvarma trä-plankorna och grät mot en klarblå maj-himmel. jag visste inte hur jag skulle förklara det för någon, hur det var möjligt att jag aldrig mer kommer att vara densamma som jag var några timmar innan.

jag tröttnar inte på den här historien. har sett den många gånger sen dess, senast nu i veckan. samma känsla, alla gånger.

This is a mistake. It's a mistake to get too deep into all that kind of stuff. Alex, you're a hell of a young guy, a hell of a young guy. But I promise you this. You're a young guy! Can't be juggling blood and fire all the time!