hanna

ja förresten, jag glömde säga nåt VIKTIGT

jag märkte när jag var i simhallen, att de flesta folk som stiger upp ur bassängen eller går till den vill gömma sin halvnakna kropp med sina armar (ni vet, när man lägger armarna i kors och försöker dölja alla skavanker med dessa stackars små armar)

SLUTIN ÅV ME HE! ut med bröstet! upp med hakan! (not too high though, man kan springa på små barn) och gå med steg värdig en gasell! var STOLT!

du har bara en kropp och bara ett liv. inte värt besväret att skämmas. okej?

jag älskar min kropp! precis varenda millimeter! allt från de långa hårstråna på min hjässa, till mina knöliga tår. min mage som pöser ut över allt för spända byxor och min armar som kan såga av tjocka grenar i ett huj. mina ben som aldrig blir bruna, men som orkar gå långt och länge i skog och mark. min dubbelhaka som kommer fram extra mycket när jag skrattar riktigt stort. min röv som är mjuk och go att sitta på. mina händer, som är små men händiga and it goes on and on and on.

självklart finns det dagar jag vill gömma mej i ett lakan. då jag  jämför mej med de flickor i min omgivning som är två tre storlekar mindre. men då brukar jag fundera på att den här kroppen som jag bor i, den fungerar faktiskt precis som den ska!

så. ge kroppen din lite mer kärlek? jag tror den har förtjänat det.