hett tips!

gå och se the intouchables (koskemattomat) på bio! bästa filmen på lääänge. ni ångrar ej!

do it!

slarva inte bort

din praktikdagbok, din nyckel till skåpet i skolan, julklapps-kniven du fått av din bror och svägerska. okej? det är bara dumt att göra det, och ditt liv blir några procent svårare att hantera. dessutom börjar folk tro att du är slarvig, och det kanske också stämmer, till en viss del.


MEN PRAKTIKDAGBOKEN!!!???? WHYY??

hej och väälkomna till min vardag! detta är min vy från dasset. där sitter jag ganska ofta (allt detta te drickande! when will it end?) men jag kan ju inte säga att det är speciellt varmt.

nå, vad jag egentligen vill är ju att bjuda in er till min lilla fotoblogg. det är ingenting stort eller vidlyftigt...det är bara jag och mitt liv i stugan och lite däromkring!

men, stig in, stig på, tevattnet är på och brasan värmer i spisen!

molly.

let me introduce molly! denna söta, vilda krabat är familjens nyaste medlem. hon tillför oss glädje och frustration! men så länge hon sover är hon bara söt.  om hon alls somnar, vill säga. krävs att man ligger bredvid och pajar sakta sakta över ryggen. paj paj. 

well, it takes real guts to be alone

att gå barfota en sommarkväll känns så oerhört avlägset idag. hela jag skriker det här går för fort, medan en liten del av mej tycker att det är trevligt med snö. anyhow, så är det lite fint. 

från det ena till det andra:

titta! ser ni?! TVÅ BILDER! som jag har kämpat. ingenting har funkat, har inte fått mina bilder från min telefon överfört till min blogg! som jag har velat visa er mitt liv, ack och ve, vad svetten har runnit för det här. men nu ser ni! ursäkta de aningen över-redigerade bilderna, men jag kunde inte behärska mej.

det ni ser, (om det inte är uppenbart) är, min favoritsysselsättning, nämligen att elda. det är så lugnande för själen, och så värmande för kroppen (hehee), och så ser ni min älskade stuga! den jag ämnar bo i.

nu när jag har detta fixat så känns mitt liv snäppet bättre.

hälsa!

Idag besökte jag skolhälsovårdaren. Hon e så trevlig vår hälso tant (och så pratsam), vi diskuterade det ena och det andra, men mest om hälsa, vikt och mat. På mitt initiativ, mind you. Jag tar detta med en viktminskning väldigt seriöst. Det här är ju ganska personligt, kan man ju tycka, men lite tänker jag dela med mej. Vem vet, kanske du blir klokare på kuppen?

Hon sa blandannat, att det med att inte äta efter 18 på kvällen är ren bulla. Kroppen förbränner på natten, och till det behövs energi, men finns det inget att ta av, så stannar kroppen av och ställer om sig till 'spar' läge. Så på det hela taget så får det en omvänd effekt att inte äta på kvällen för att gå ner i vikt. Puh säger jag och torkar svetten ur pannan. Inga fler hungriga nätter, tackom och lovom!

Något annat som hon sa som var väldigt intressant, var att vi sällan funderar på varför vi vill tröstäta. Men, det har sin mycket logiska förklaring, nämligen; vad gör man med bebisar som gråter? Jo, man ger dem mat, tar upp dem i famnen osv. Den ovanan har bokstavligt talat kommit med modersmjölken, jag är ledsen=jag får mat.

Det här med matvanor, vikt och motion är något som snurrar i min hjärna vääldigt mycket nuförtiden. Har en känsla av att dessa ämnen kommer att figurera här också!

Puss på de

åhå.

Jag är ju en väldigt smart människa, som gör smarta och genomtänkta beslut. Jag förstår att det är just den bilden ni har av mej, right? Nå, låt mej då få upplysa er om att så är inte fallet. Mina beslut, stora som små görs efter en halv sekunds betänketid. No kiddin'. Jag är en obotligt spontan människa,och jag får ofta lida för det! Men ännu oftare har jag roligt.

Till saken. Denna ljuvliga lördag har varit ovanligt spontan, med lutning mot det negativa hållet. Som exempel kan vi nämna det där lilla beslutet jag tog att köra med bil+släpkärra över en vatten fylld gräsmatta. Yes I did, och det gick bra! Ända tills jag körde ner i en liten grop (läs bassäng) och jag fastnade som aldrig förr. Menbra kvinna klarar skg själv, tänkte jag och försökte förgäves ta mej loss. Detta dåliga beslut hade lätt kunnat undvikas med att helt enkelt inte köra ut på gräsmattan.

Exempel nr två. Jag har lagat pizza ikväll! Bra beslut det. Mindre bra beslut att i brist på konservöppnare använda pappas fina kniv. Nu är den icke mera vass, och den ser ut som att någon har misshandlat den med.....plåt.

yeah. Det är jag i ett nötskal.

edinburrrh

edinburgh, då

som att krypa upp i faffas famn (okej, just det har jag aldrig gjort, så att jag skulle minnas) men ni vet, mysigt och tryggt. gamla, gamla gator, hus som har stått där mycket länge, slottet i mitten av staden och alla trevliga (snygga) människor. en mycket avslappnad stad som jag rekommenderar varmt.

jag tror jag tänker gå så långt att jag säger, att om jag någonsin måste bo i en stad, och får välja vilken, så kommer det utan tvekan att vara edinburgh.

bild från google.

ps.

är man en sucker för natur, ensliga stugor och manliga män ska man definitivt titta igenom den här bloggen. at lands end. 

och cabin porn förstås. har ingenting med lättklädda människor att göra!

I've got 99 problems, but a beard ain't one

skägg eller inte, klicka här! 

jag erkänner, jag gillar skägg. men så har jag alltid gillat det jag inte kan få.

---

imorgon bär det iväg till skottland! hej å hå

(och härmed har jag skrivit det mest osammanhängande blogginlägg någonsin.)

hej jag heter hanna och jag är överviktig.

(ni svarar unisont hej hanna)

varför är detta med att vara överviktig (hehe, över-viktigt) så förknippat med skam? jag darrade lite med fingerspetsarna när jag skulle skriva det. att jag är. överviktig. jag väger för mycket. hur kan det vara så svårt att inse att det är så? 

ska vi säga som så, hälften av er som läser nu, kommer att känna igen er, den andra hälften (den lyckligt lottade) vet icke vad jag pratar om. 

det här med att vara överviktig är ett kapitel för sig, eller ska vi säga en hel bok. jag har alltid vägt lite för mycket. ända sedan jag var i lågstadie-åldern. alltid varit den som varit lite mullig. alltid hatat dagen när man ska vägas och mätas i skolan. alltid hatat att väga mej överlag. för jag vet ju att det kommer att peka på för mycket, jag vet ju att skolhälsovårdaren bekymrat kommer att peka på kurvor i sina papper och på min längd och hur mycket jag borde väga, och rör jag på mej tillräckligt? äter jag mycket godis? hur mår jag egentligen? och så vidare, i all oändlighet, hela min skoltid. 

och jag säger som det är. att jag rör på mej. att jag äter godis, men inte mer än någon annan, att jag mår bra och ibland mindre bra, som precis alla andra. 

 

jag har lagt in mej själv i facket hon som är lite små-fet och där har jag nu bott i ska vi säga femton år. jag vet inte vad folk tänker när dom ser på mej. jag vet bara vad dom säger, att jag är så vacker. att jag är snygg. att jag är söt. att jag ser bra ut. och ja, det är ju precis det jag tänker om mej själv också, även om jag också har tänkt att jag är tjock. men jag har kombinerat dessa två, och skapat mej en bild av min egen kropp, som jag har trivts med. 

men den här senaste veckan har jag upplevt något som jag inte har känt förut. jag tror den hanna som har bott i små-fet facket vill komma ut.  inte vill vara små-fet längre. inte vill hata att vägas, inte vill hata att prova jeans för inget passar, inte vill i svaga stunder tycka synd om mej själv för jag är ju så tjock.

kan ni förstå mej rätt nu? jag tycker helt på riktigt att jag är snygg. jag vill inte bli pinnsmal. jag vill inte vikt-hetsa, jag vill inte uppmuntra någon till att banta. men jag vill inte finnas i riskzonen för de sjukdomar som förknippas med övervikt. jag vill känna mej sund! frisk! stark!

det finns inga genvägar. inga alls. jag tänker inte börja på någon diet, det tror jag inte på i längden. jag vill gå den långa vägen. den som heter motion och bra mat på regelbundna tider, och inte choklad närhelst jag känner för det (snyft). 

detta om detta. tack för visat intresse, som hissa lärarn i högstadie pa säg. 

en aderan da

igår var dagen när allt som kunde gå dåligt, gick dåligt. eller ska vi säga, igår var dagen då jag lyckades (oh hello car, och gaspedal som är alldeles för lätt att trycka ner) få två fortkörningsböter inom loppet av en timme. det ni! den ena vet jag ännu inte om det bara var min inbillning (starkt ljussken några millisekunder, kunde ha varit en kamera? kunde ha varit solen som bländade mej? kunde ha varit ängeln Gabriel som försökte få tag i mej?) medan den andra gången var definitivt böter (när jag svängde in på en väg där det icke finns kameror, för att undvika att bli fotad en gång till, och gasar till lite väl och möter herr polis, eh).

men vad kan man göra. så nu har jag suttit i en polisbil. varit vänlig. skämtat! och flörtat med den unga snygga uniformsbeklädda mannen (får man göra så? well I did. måste ju ta tillfället i akt, liksom.)

så igår, sade jag som min vän Scarlet; after all, tomorrow is another day, snyft.

if people were rain, I was drizzle and she was a hurricane

Dudunk dudunk (hjärtslag). Jag hade min fabulösa väninna Ellen på besök idag! Vi åt kokosbollar och höll med varandra, vi är helt enkelt så oerhört smarta hon och jag! Så där satt vi, och löste våra (och andras) problem, när hon plötsligt väser "de går en gubb där ut" och sanna hennes ord, det gjorde det. Skulle inte mitt sunda förnuft sagt åt mej att det nog finns en naturlig förklaring till varför det vandrar en gubb på min gårdsplan mitt ut i skogen mitt på dagen, så skulle jag nog blivit lite skraj. Det vara bara gubben som skulle stänga av vattnet inför vintern. Jep jep.

En vecka kvar, sedan Skottland, Stockholm och höstlov! (jippiiijej)

have I gone mad?

stora tvivlar-dagen idag. har tvivlat på alla mina beslut. nästan iallafall. bra med sådana dagar! när jag måste tänka igenom, tänka om och tänka bortom.

men så oerhört jobbigt med sådana dagar, tillika. gränsen mellan att ropa I CAN DOOO THIIS eller att ge upp helt och hållet, är hårfin. 

men va ska int he reid åpp se.

skor

jag är en kvinna. kvinnor ska älska skodon. jag är en en-sko-för-alla-tillfällen typ av kvinna. har gått med mina dr-martens i hur många år som helst, nu håller dom på att falla sönder. buhu!

så, jag tog mod till mej och påbörjade sökandet efter den perfekta skon. en som skulle passa in i mitt stug-liv och en som skulle passa in i mitt stads-liv. det visade sej vara en omöjlighet, så jag köpte dessa till att vara mina rediga skor. hur fina? jätte fina. vill bara paja.

nu är jag på jakt efter ett par finare skor! hur jag skall kunna dela min kärlek på två skor, det vet jag ej.

fortsättning följer.