hej jag heter hanna och jag är överviktig.

(ni svarar unisont hej hanna)

varför är detta med att vara överviktig (hehe, över-viktigt) så förknippat med skam? jag darrade lite med fingerspetsarna när jag skulle skriva det. att jag är. överviktig. jag väger för mycket. hur kan det vara så svårt att inse att det är så? 

ska vi säga som så, hälften av er som läser nu, kommer att känna igen er, den andra hälften (den lyckligt lottade) vet icke vad jag pratar om. 

det här med att vara överviktig är ett kapitel för sig, eller ska vi säga en hel bok. jag har alltid vägt lite för mycket. ända sedan jag var i lågstadie-åldern. alltid varit den som varit lite mullig. alltid hatat dagen när man ska vägas och mätas i skolan. alltid hatat att väga mej överlag. för jag vet ju att det kommer att peka på för mycket, jag vet ju att skolhälsovårdaren bekymrat kommer att peka på kurvor i sina papper och på min längd och hur mycket jag borde väga, och rör jag på mej tillräckligt? äter jag mycket godis? hur mår jag egentligen? och så vidare, i all oändlighet, hela min skoltid. 

och jag säger som det är. att jag rör på mej. att jag äter godis, men inte mer än någon annan, att jag mår bra och ibland mindre bra, som precis alla andra. 

 

jag har lagt in mej själv i facket hon som är lite små-fet och där har jag nu bott i ska vi säga femton år. jag vet inte vad folk tänker när dom ser på mej. jag vet bara vad dom säger, att jag är så vacker. att jag är snygg. att jag är söt. att jag ser bra ut. och ja, det är ju precis det jag tänker om mej själv också, även om jag också har tänkt att jag är tjock. men jag har kombinerat dessa två, och skapat mej en bild av min egen kropp, som jag har trivts med. 

men den här senaste veckan har jag upplevt något som jag inte har känt förut. jag tror den hanna som har bott i små-fet facket vill komma ut.  inte vill vara små-fet längre. inte vill hata att vägas, inte vill hata att prova jeans för inget passar, inte vill i svaga stunder tycka synd om mej själv för jag är ju så tjock.

kan ni förstå mej rätt nu? jag tycker helt på riktigt att jag är snygg. jag vill inte bli pinnsmal. jag vill inte vikt-hetsa, jag vill inte uppmuntra någon till att banta. men jag vill inte finnas i riskzonen för de sjukdomar som förknippas med övervikt. jag vill känna mej sund! frisk! stark!

det finns inga genvägar. inga alls. jag tänker inte börja på någon diet, det tror jag inte på i längden. jag vill gå den långa vägen. den som heter motion och bra mat på regelbundna tider, och inte choklad närhelst jag känner för det (snyft). 

detta om detta. tack för visat intresse, som hissa lärarn i högstadie pa säg.