silence is better than bullshit

under min röda, stundom rufsiga hårkalufs rör det sig väldiga tankar. vissa hinner jag inte ens börja på innan jag inser att denna tanke kräver för mycket tänkande för att jag skulle kunna avsluta den. vissa tankar har funnits där, i år, och ändrar knappt nyans alls.

denna sommar har mina tankar snurrat mest i den här riktningen:

hur ska man veta? hur ska man veta om/när man ska vara självuppoffrande, god och osjälvisk? 

jag vet att jag inte existerar här på jorden endast för mitt eget höga nöjes skull, utan att jag finns här för andra. men när ska man säga, tack, men nej tack, du /detta är inte bra för mej. när?